• Staff
  • History
  • Clinical Resources
  • Publications
  • History

    Den nuklearmedicinska verksamheten i Malmö startade redan tidigt 1950-tal med Bengt Skanse, pionjär inom svensk diagnostisk nuklearmedicin.

    Under andra världskriget reste en del svenska vetenskapsmän till USA för att följa utvecklingen där, eftersom man missat en hel del av detta under kriget på grund av dåliga kontakter och isolering. Jan Waldenström var en av dessa vetenskapsmän och han träffade bland annat den amerikanske fysikern Robley D. Evans som introducerade honom i spårämnestekniken. Senare skickade Waldenström sin kollega Bengt Skanse till Boston för att lära sig mer om denna teknik. Under sin tid i USA gjorde Skanse de vetenskapliga undersökningar som senare ledde hans avhandling vilken han försvarade i Sverige 1949.

    Bengt Skanse blev den verklige pionjären inom svensk diagnostisk nuklearmedicin och han publicerade flera artiklar i ämnet och hans arbete ledde bland annat till ett stort genombrott inom den endokrinologiska verksamheten. År 1949 presenterade han på Medicinsk rikstämma ett arbete med titeln: ”Om radioaktiv jod för diagnos och terapi vid tyreoideasjukdomar”. Han utvecklade också en metod för att bestämma tyreoideafunktionen, vilken kom att spridas över hela världen.

    År 1949/1950 flyttade han tillsammans med Jan Waldenström från Uppsala till Malmö och fortsatte här sin verksamhet i mer än ett decennium, då han tragiskt omkom i en olycka 1963.

    Skanses laboratorium i Malmö var först ut med att få tillståndsbevis för sin denna typ av verksamheten och detta utfärdades 24 oktober 1951 av Medicinalstyrelsen.

       

    Den nuklearmedicinska verksamheten i Malmö kom senare att delas mellan radioterapikliniken med Inge Gynning och Kemiska centrallaboratoriet med Bertil Nosslin i spetsen. En gammakamera kom också att installeras på avdelningen för klinisk fysiologi (Sven Erik Lindell).

    Bertil Nosslin arbetade mycket tidigt med Skanse och 1967 blev nuklearmedicinen en självständig enhet under hans ledning som då bytte namn till Diagnostisk isotopavdelning. Ungefär 15 år senare lade man samman de avdelningar som utnyttjade radioaktiva spårämnen för diagnostik och terapi till en enhet och denna placerades under Klinisk fysiologi under namnet Avdelningen för Nuklearmedicin.

    Gammakameran

    På 1950-talet utvecklade Hal O Anger en bildgivande strålningsdetektor som kom att bli grunden till gammakameran.
    Samtidigt och oberoende av Hal O Anger konstruerade Sven Johansson (senare professor i Kärnfysik och rektor vid Lunds universitet) tillsammans med Bengt Skanse en liknande anordning men med en avgörande skillnad, man använde en sig av en flerhålskollimator (Figur 2) vilket då var något helt nytt. Detta höjde känsligheten högst väsentligt men tyvärr var den fortfarande låg och någon större praktisk användning fick inte denna ”gammakarea”. Hal O Angers gammakamera har dock fortsatt att utvecklas, bland annat med hjälp av svensk inblandning. I Sverige har vi en gammal tradition att analysera grundläggande funktioner hos gammakameran och Curt Pettersson, sjukhusfysiker i Malmö lade ner stort arbete på att övertyga gammakamerakonstruktörerna att bygga in linearitets- och uniformitetskorrektionerna i sin utrustning, något som är standard idag.

       

    Bild 2a. Med scintillationskristallen synlig

     

       

    Bild 2 b. Med kollimator påsatt


    Referenser:

    Sten Carlsson, Uddevalla 1996, ”Några glimtar ur NUKLEARMEDICINENS HISTORIA” Internationellt - Nationellt  - Lokalt.  Svensk förening för Nuklearmedicin

    Sören Mattsson, Lennart Johansson, Helene Jönsson and Bertil Nosslin.  ”Radioactive iodine in thyroid medicine – How it started in Sweden and some of today´s challenges. Acta Oncologica, 2006; 45: 1031-1036

    Svensk Förening för Radiofysik, http://www.radiofysik.se